Att döda en ras i tysthet

Något tänkvärt idag – även i vår ras
Att döda en ras i tysthet
av Hans Hilverda
Har du lagt märke till hur lätt domare, utställare och uppfödare vänjer sig vid förändringar inom en ras?
I många fall går det så långt att dessa förändringar gradvis accepteras som
önskvärda egenskaper. Oftast är det hundar från välkända uppfödare/utställare
som börjar med en viss förändring (läs: sätter en trend) inom en ras.
Ett exempel är den något större dvärgschnauzern med ”terrierlook”, den något rakare, eleganta Shih Tzun med sin långa hals, Weimaranern som blir större och större och mer imponerande, den ”amerikanska” English Springer Spanieln, bara för att nämna några.
Så fort en hund med något” avvikande” typ börjar vinna, börjar bollen rulla. Hunden går in i finalringen, en domare säger till sin kollega ”Har du sett en sådan vacker hund?” Uppfödare
och utställare ser att domare tycker om den speciella hunden och de börjar avla
fram eller köpa hundar av den typen. Samtidigt tycks den ursprungliga
rasstandaren ha förlorat sin betydelse för vissa utställare, att vinna i
utställningsringen är det enda som betyder något.
När du efter en tid åter sitter vid utställningsringen kan det hända att det du ser en klass med t.ex. 5 hundar där 4 är avvikande från rasstandarden bredvid en som är korrekt enligt
standarden. På de flesta utställningarna kommer då den korrekta hunden att
betraktas som udda och de avvikande kommer att placeras på de fyra första
platserna. Detta är mycket frustrerande för de uppfödare som följer rasstandarden.
Frestelsen är naturligtvis stor. Många av de avvikande hundarna ser ofta väldigt ”flashy” ut och har ofta en hållning, en exteriör och rörelser som ser mer imponerande ut än
rörelserna hos en ”standardhund”. Man måste vara mycket stark och som uppfödare
ha en bakgrund med ett gott ”uppfödarsamvete” för att motstå frestelserna och
fortsätta att sprida den rätta läran och att avla i enlighet med rasstandarden.
Ofta leder de olika typerna inom en ras till motsättningar mellan både domare och uppfödare. Kännetecknande för dessa motsättningar är vissa egenskaper hos hundarna överdrivs för att
poängtera dem och få dem erkända.
Detta är ett faktum och man kan dra slutsatsen att frånvaron av trohet mot standarden hos många uppfödare/utställare utgör en direkt fara för beståndet av vår ras. Frånsett
att man vänjer sig vid trender inom en ras, utgör tillvänjning och accepterande
av nedärvda fel ett problem som är av samma art eller värre.
När domare belönar hundar med dessa fel med 1:or och Ck och även ger dem championat, kommer uppfödare inte att sporras till att förbättra rasen: De vinner ju redan! Här är det endast de envetna och sanna idealisterna som förblir trogna rasen och som försöker
förbättra den, men hur många sådana personer finns det inom en ras? Om man utan
att invända accepterar förändringar som tilltalar ögat men är emot standarden, är det en öppen inbjudan till ”att döda en ras i tysthet” och att fullfölja detta med förödande konsekvenser
Om man enbart betraktar uppfödning som ett sätt att föra vidare genetiskt material till nästa
generation, så betyder detta att man fullt medvetet accepterar och bidrar till
att sprida genetiskt avvikande material på ett ansvarslöst sätt som kommer att
leda till att genpoolen (det genetiska materialet) förstörs.
Skulle det inte vara bra om uppfödare och domare åtminstone en gång i månaden läste rasstandarden för den ras som anförtrotts dem och skulle det inte vara värdefullt om man kunde organisera regelbundna möten mellan uppfödare och domare där de kunde diskutera
vissa trender och ”fel” som smyger fram i en ras. Glöm aldrig att de enda riktlinjer
som gäller för bedömning och uppfödning är den godkända FCI-standarden
Så, uppför er som trogna lärjungar och sprid evangelium enligt den ursprungliga rasstandarden.
Översättning: Lena Tamm